Adele: Rösten som fyllde salen och kvinnan som insisterade på att Beyoncé borde vinna
Sin första låt, «Hometown Glory», skrev Adele som 16-åring om Londonförorten West Norwood. Hon spelade in tre demos till ett skolprojekt, gav dem till en vän och vännen la upp dem på MySpace. Inspelningarna spreds, chefen för XL Recordings lyfte luren och 2006, som 17-åring, skrev hon på ett kontrakt.
Hennes andra album, 21, kom i januari 2011 och gjorde hennes röst till ett decenniums ljud: «Rolling in the Deep», «Someone Like You». Hon sjöng om hjärtesorg utan utsmyckning, som om hon inte fruktade sanningen. Det, inte tekniken, fick salar att tystna.
På Grammy-galan 2017 vann hon Årets album före Beyoncés Lemonade och sa att hon inte kunde ta emot det: Beyoncé var, sa hon, hennes livs artist. Bakom scenen frågade hon vad Beyoncé ännu måste göra för att vinna. Enligt berättelserna bröt hon till och med statyetten för att dela den. En vinnare som insisterar på att förloraren förtjänade mer är sällsynt på varje prisgala.
Ett år tidigare, i februari 2016, förstördes hennes Grammy-framträdande med «All I Ask» av ett tekniskt fel: en mikrofon föll ner på pianosträngarna och ljudet blev ostämt. Hon sjöng vidare med värdighet, sa senare att hon gråtit nästan hela dagen och skojade om att unna sig en In-N-Out. På galan 2017, när hennes hyllning till George Michael började dåligt, stannade hon och började om och sa att hon inte kunde förstöra det för honom.
Hennes album 25 sålde över 3,3 miljoner exemplar på en enda vecka i USA, ett rekord till Taylor Swift. Glitter har hon aldrig jagat: för Adele räcker ett piano, en röst och en historia. Hela hennes förhållande till musiken ryms i en mening: utan mask. Hon sjunger som hon lever, högt, ärligt och utan ursäkter, och salen känner det från första takten.
Adele har en egen station i Exclusive-samlingen i Kalisha. Öppna radion och tryck på play.
— Kalisha 🎧
Gillade du det här? Appen är gratis att börja med.
Fungerar på iPhone och Android — inget att installera