Exclusively Pink Floyd: kanalen byggd på femtio år av ett band som ständigt ändrade sig om sig självt
”Exclusively Pink Floyd” är, rent siffermässigt, den mest älskade kanalen i hela Kalishas Exclusive-samling — 11 639 röster och antalet fortsätter att öka, före varje annan enskild artistkanal i utbudet. Den fungerar på samma sätt som de övriga 312: ett oavbrutet flöde från Exclusive Radio, inget annat än det här bandet, ingen reklam som bryter av setet. Det som gör den annorlunda är helt enkelt hur stor katalogen är att ösa ur, och hur lite av den som känns som utfyllnad.
Bandet bildades i London 1965, och till och med namnet har en liten historia bakom sig — Syd Barrett satte ihop det av namnen på två amerikanska bluesmusiker, Pink Anderson och Floyd Council. Den ursprungliga sättningen var Barrett på gitarr och sång, Roger Waters på bas, Nick Mason på trummor och Richard Wright på keyboard, och under de första två åren var Pink Floyd ett psykedeliskt singelband, byggt kring Barretts udda, lekfulla låtskrivande och Londons UFO Club-scen.
Den versionen av bandet höll inte länge. Vid 1968 hade Barretts psykiska hälsa försämrats kraftigt, förvärrat av tungt drogmissbruk, och en ung David Gilmour togs in först för att täcka upp för honom på scen, sedan för att ersätta honom helt. Det är en tystare, sorgligare historia än den stadionrocksbild bandet senare skulle förtjäna, och Pink Floyd slutade aldrig helt att skriva om det — Barretts skugga går rakt igenom några av deras största skivor.
I takt med att Waters alltmer tog över låtskrivandet gav 1970-talet den serie album som bandet faktiskt minns för. The Dark Side of the Moon (1973) tillbringade över fjorton år på Billboard 200 och har sålt omkring 45 miljoner exemplar, vilket gör det till ett av de mest sålda albumen någonsin. Wish You Were Here (1975) var en direkt vädjan till vännen de förlorat — ”Shine On You Crazy Diamond” handlar mer eller mindre uttalat om Barrett. Animals (1977) blev mörkare och mer politiskt, och The Wall (1979) gick ännu längre: en fullständig rockopera om isolering, byggd kring en mur som berättaren bygger tegelsten för tegelsten mellan sig själv och alla andra.
Bandet överlevde inte sin egen framgång med grace. The Final Cut (1983) var i praktiken nära ett soloalbum av Roger Waters som gavs ut under gruppens namn, och relationen mellan Waters och de andra rasade helt samman strax därefter. Waters lämnade bandet, försökte få bandnamnet pensionerat tillsammans med sig själv, och förlorade — Gilmour, Mason och Wright fortsatte som Pink Floyd genom A Momentary Lapse of Reason (1987) och The Division Bell (1994), turnerade på stadion medan kritikerna tvistade om huruvida det fortfarande räknades.
Med tiden räknades det tillräckligt för att avståndet skulle smälta bort. År 2005 återförenades Waters med Gilmour, Mason och Wright för ett enda framträdande på Live 8 — de fyra tillsammans på en scen för första gången på över två decennier, under en enda eftermiddag. Wright dog 2008, och när de kvarvarande medlemmarna satte ihop The Endless River (2014) av kvarblivna sessioner från Division Bell-eran, formade de det som en hyllning till honom och, som det visade sig, som bandets eget avslutande uttalande.
Det är nästan trettio år av ett band som tvistar med sig självt om hur det borde låta — och exakt därför fungerar en kanal som bara låter hela katalogen rulla, utan särskild ordning, så bra här. Du är aldrig mer än några låtar bort från ”Time”, ”Wish You Were Here” eller ”Comfortably Numb”.
🎧 Du kan nu lyssna på Exclusively Pink Floyd direkt inuti Telegram — ingen app, ingen webbläsare — via vår Kalisha Radio Mini App.
— Kalisha 🎧
Gillade du det här? Appen är gratis att börja med.
Fungerar på iPhone och Android — inget att installera